Politiskt är dagens Kina inriktat på ekonomisk och teknologisk utveckling. Det politiska forumet är inrättat för dem med sakkunskap inom ekonomi, teknologi och management. De som specialiserat sig på politisk propaganda och på att föra ideologisk kamp har förlorat sina möjligheter till politiskt avancemang. Många av dessa personer har haft viktiga roller i kommunistpartiets historia. Ett stabilt, fredligt och välmående Kina ger dem emellertid mycket små möjligheter att vidmakthålla de starka maktpositioner de ägde på den tiden, då partiets fokus låg på politiska kampanjer. För att dessa personer skall fortsätta att vara nödvändiga beståndsdelar för regeringen, är de i desperat behov av politisk oro. Följaktligen har de i själva verket arbetat hårt för att skapa oroligheter. De bestämde sig för att Falun Gong var precis vad de behövde.
Dessa personer började med att låta polis trakassera Falun Gong-utövare på lokal nivå. Sedan fabricerade de bevis för att svärta ned Falun Gong och dess lärare genom att sprida negativ publicitet i tidningar och television kontrollerade av staten. Kort senare beordrades polisen att misshandla och gripa personer, såsom i Tianjininhändelsen, som gav uttryck åt sin oro hos dessa tidningsredaktioner. När utövarna gick till centralregeringen i Zhongnanhai för att be om dessa personers frisläppande, lotsades de in på ett sådant sätt att ett intryck skapades av att de angrep de kinesiska regeringskvarteren. Vid tiden för Zhongnanhai-incidenten hade dessa själviska partimedlemmar nästan lyckats framkalla en ”kris” som skulle skrämma den kinesiska ledningen att tänka att den måste kalla in hjälp från dessa politiska experter. Den fredliga lösningen av denna händelse ( underlättad av premiärminister Zhu Ronjis välvilliga ingripande ) gjorde dessa politiska intrigmakare besvikna.
Olyckligt nog för Kinas del, övertygades dock president Jiang Zemin – som också är kommunistpartiets generalsekreterare – om att hans makt hotades av denna stora grupp människor. De som planerade allt detta står återigen i centrum på Kinas politiska arena och driver med halsbrytande fart anti-Falun Gongkampanjen vidare. De åtnjuter nu också en möjlighet att skada sina politiska motståndare. Helt klart har Falun Gong misstolkats på varje tänkbart sätt för på så sätt tjäna politiska syften i Kina.
En viktig sak att observera är att i hela detta fall har egennytta spetsats med något mycket kraftfullt, nämligen rädsla. Kom ihåg, att i en ledare i Folkets Dagblad uttalades att regeringen tror att Falun Gong kämpar med den om människor, att Falun Gong nästlat sig in i partiet och de politiska institutionerna, däribland viktiga departement och på så sätt försöker utveckla en kraft mot den kinesiska regeringen. Wang Zhaoguo, minister i Kinesiska Förenade Fronten och Hu Jintao, Kinas vicepresident, menar att Falun Gongs påstådda infiltration tyder på att det föreligger en politisk kamp med kommunistpartiet om dess människor.
Flera företeelser existerar parallellt med Falun Gong och trots att dessa ofta helt saknar samband med Falun Gong så spär de på partiledningens paranoia. Då 1999 utgjorde 10-årsminnet av den demokratiska studentrörelsen på Himmelska Fridens torg var politiska dissidenter mer aktiva än tidigare och försökte organisera ett politiskt oppositionsparti. De etniska grupperna i Xingjian, såväl som tibetanerna, kämpar för oberoende. Österut, på andra sidan Taiwansundet, ger Taiwan också uttryck för självständighet. Istället för att ta itu med större problem har den kinesiska ledningen valt att demonstrera sin brist på tolerans för vilket som helst uttryck för oberoende. Den valde att visa styrka istället för att visa omsorg. Resultatet har blivit att inga av dessa frågor har lösts utan istället har konflikterna blivit värre. Konflikt visar sig alltså vara den medicin partiledningen väljer för att återställa nationens hälsa och för att bevara personliga positioner.
I slutändan valdes något kinesiskt som den stora syndabocken: Falun Gong. Varje tänkbart socialt, politiskt och ekonomiskt problem har lagts på Falun Gongs skuldror. Genom att göra så har den kinesiska regeringen gjort allt för att framställa sig som hjälten som skyddar det kinesiska folket mot en överhängande, farlig närvaro inom Kina; Falun Gong. Under åberopande av ”samhällelig ordning” har regeringen planerat och verkställt en brutal hetskampanj mot Falun Gong. Inget kunde vara mer ironiskt då Falun Gong förmodligen var det bästa botemedlet mot många av Kinas djupa sociala bekymmer. När partiet framställt förföljelsen av Falun Gong som en heroisk, ädel och nödvändig gärning har man samtidigt fabricerat varje tänkbart ”bevis” för att rättfärdiga sina förskräckliga handlingar. I smyg har man också intensifierat förföljelsen av etniska minoriteter, icke-officiella religiösa grupper och demokratiförespråkare. Till och med praktiserandet av andra qigongskolors övningar på allmänna platser har nu förbjudits, ett faktum som tyder på att det inte är Falun Gong som skrämmer den kinesiska ledningen utan allt utanför dess kontroll.
Allt detta verkar avspegla att partiet förlorat förmågan att hantera kritiska frågor. Partiet känner sig inte säkert med existensen av någon social grupp som överhuvudtaget skulle kunna utöva ett brett socialt inflytande. En sådan närvaro uppfattas som outhärdlig, oavsett hur godartad eller till och med välgörande den är. Detta är inte ett acceptabelt sätt att hantera otrygghet eller större sociala, politiska eller ekonomiska frågor man inte berört.
